lördag 29 november 2014

Bortom dimman

Han kisade ut över havet. Jagade den där dimman med blicken. Den som han älskat så mycket.
   Fotstegen bakom hans rygg var lätta. Enkla att känna igen.
"Ser du något?" den tunna rösten växte i honom.
"Mm. Det finns där ute" sa han lugnt.
"Kommer du hem snart?"
"Jag kommer snart. Gå före du" han övervägde att titta på henne men valde att inte göra så. "Det finns där ute. Det vill inte ge sig av".
"Det kanske bara behöver tid?" hon tog hans hand. "Kom så går vi hem".
"Jag kan inte gå" han vände sig mot henne. Tårarna i hans ögon fick hennes ansikte att smälta samman och formas om igen. "Jag kan inte gå. Inte nu. Inte än" han vände åter blicken ut över havet.
"Inte än" mumlade han tyst och drog handen genom det vildvuxna skägget.
"Då väntar jag här med dig" hennes röst nästan ohörbar.
"Om vi inte har tiden att vänta så har vi ingenting" sa han och kramade hennes hand hårdare.