Skrivpuff: Borta

”Jag tror att jag redan älskar dig”, säger han och höjer blicken mot natthimlen.
   ”Hur kan du veta det?” Hon ser på honom.
   ”Det är någonting bara. En känsla.” Han vänder sig mot henne men horisonten har redan stulit hennes uppmärksamhet.
   ”Det farligt att leka med någons känslor. Du vet det va?” Hon vänder sitt ansikte mot honom och fångar in honom i djupet av sina bruna ögon. Han undrar hur många som gått vilse där inne. Vilka hon älskat? Vilka som älskat henne?
   ”Jag leker inte. Det är bara så jag känner”, säger han och tillåter sig att slukas.
   ”Jag tror dig.” Hon och tar hans hand. Den är mjuk, inte alls som hon tänkt sig. ”Jag åker imorgon. Kommer du vänta på mig?”
   ”Jag tror det”, säger han. ”Kommer du vänta på mig?”
   ”Förmodligen inte”, säger hon och kramar hans hand hårdare.
   ”Varför?” frågar han.
   ”Vi är för olika”, säger hon. ”Det är för lång tid”.
   ”Jag kan ändra på mig, jag gör det hela tiden”, säger han. ”Sex månader kan gå fort”.
   ”Du kan inte ändra på dig, du är kille.” Hon ler. Han ler tillbaka. ”Sex månader kan kännas som sex år”, säger hon.
   ”Vem vill du att jag skall vara?” Han drar händerna genom håret och fäster det bakom öronen ”En kvinnokarl?” Han drar tillbaka håret och täcker ögonen ”En blyg, försiktig pojke?” Rufsar om håret ”En livsnjutare?”
   De skrattar tillsammans. Drar sig närmare varandra.
   ”Jag kommer sakna dig”, säger han.
   ”Du känner inte mig”, säger hon. ”Du vet inte vem jag är”.
   ”Jag känner dig inte, men jag vem du är”, säger han. ”Du är du”.
   ”Jag kommer tillbaka.” Hennes röst är stark.
   ”Men inte till mig”, säger han och försöker stänga ute känslan som växer inom honom.
   ”Du har mig nu.” Hon lägger sitt huvud mot hans axel. ”Nu går jag ingenstans”.
   ”Solen går upp snart”, säger han och lägger sitt ansikte i hennes hår. Äpple. Han säger till sig själv att aldrig glömma doften.
   ”Kyss mig när solen går upp” Hon lyfter sitt huvud och ser på honom. ”Lova det”.
   ”Om du lovar att skriva”, säger han.
   ”Jag kommer inte skriva”, säger hon. ”Inte till någon”.
   ”Hur skall jag då veta om du har det bra?”
   ”Det viktigaste är att jag vet”, säger hon och lägger tillbaka sitt huvud på hans axel.
   ”Jag förstår inte”, säger han.
   ”Jag förväntar mig inte att du skall förstå.” Hon sluter sina ögon.
   ”Vi kanske är för olika”, säger han.
   ”Eller så är vi helt perfekta”, säger hon och ser solen bryta horisonten.

Skrivpuff: Aldrig, Alltid, Andas, Av, Att

Hon trodde aldrig att hon skulle falla utan att landa. Trodde aldrig att hon var en av dem.
   Bottenlös ruin.
   Oändliga gångar.
Mörkret äter upp. Bryter ner. Förstör.
   Alltid ensam.
   Aldrig själv.
Tiden som tickar. Retar. Jagar.
   Längtar efter mer.
   Andas för att andas.
   Lever för att dö.
 

Skrivpuff: Splittrad

Delad. Ensam.
   Går över grusgången till det som en gång var.
   Kanske vågar knacka.
   Kanske betraktar jag bara.

Skrivpuff: Krans

Jag pekade på några av blommorna i din krans. Sa de latinska namnen och kände mig som ett fån. Tänkte att du skulle tro att jag blivit en sådan som vi skrattat åt när vi var mindre. Men du skrattade aldrig. Jag reste mig för att hämta mer vin, rött till dig och vitt till mig. Jag tittade över axeln för att se om du tittade efter mig när jag gick. Det gjorde du inte. Jag undrade varför. När jag frågade dig förstod du inte. Det röda vinet lämnade efter sig en tunn rand på dina läppar. Du frågade mig varför jag aldrig släppte kontrollen. Jag förstod inte. När solen gick upp satt vi fortfarande kvar. Jag funderade på vilka vi blivit. Varför vi blivit de vi var och inte några andra. När du sa att vi förmodligen aldrig mer skulle träffa varandra svarade jag inte. Jag förstod nog inte vad du menade. När du gick vände jag mig aldrig om för att se om du såg tillbaka.

Skrivpuff

Hon kunde svära på att molnen bara var meter från att smeka hustaken. Kaffet de hade med sig hade hunnit kallna minuten efter att de hällt det i kopparna. Men det var viktigt att de satt kvar. Viktigt att de hälsade på förbipasserande och låtsades att allt var så där normalt som det brukade vara.
   De hade planerat länge. Tänkt på allt. Till och med varit i butiken och köpt nygräddade wienerbröd. Butiksbiträdet hade lett mot dem och de hade lett naturligt tillbaka. Det var viktigt att de varit där. Det var viktigt att de lett mot varandra och att de med största sannolikhet etsat sig fast i minnet hos det unga butiksbiträdet.

   De hade hängt ihop länge. Lekt när de var små. Varit på varandras bröllop och tröstat varandra när livet varit jobbigt. Att de alltid hjälpte varandra var en självklarhet, de var ett team.
   De var överens om att skogen på andra sidan älven var den bästa platsen att gömma kniven. Så långt ner i den kalla jorden att den aldrig skulle komma fram igen. De blodiga handskarna var redan slukade av elden i värmepannan. Ingen fick göra dem illa. Inget fick komma mellan dem. Tillsammans var de starkare än livet.

http://www.theguardian.com/uk-news/gallery/2015/jul/28/

your-underwhelming-uk-holiday-photographs#img-5

Skrivpuff: Saker

En tom plåtburk. Kanske en svag doft av kaffe? Flyktiga tankar, en in en ut.

Skrivpuff: Enorm

Långt bort i horisonten tvingar vinden bort molnen. Det är en sådan dag idag. Allt är enormt samtidigt som allt är helt obetydligt.

   Mannen med röda skor bär på barnet. Han kan inte minnas när han höll henne för första gången, det smärtar honom. 

   Om tjugo år kommer hon stå på en balkong. Hon kommer vattna blommorna med en cigarett i mungipan och nynna på en melodi som ännu inte finns. Då kommer han tänka på henne, undra hur hon mår. När telefonen ringer kommer hon inte vilja svara, rädd för världen. De kommer ibland ses på buss 128 av misstag. De kommer gömma sig för varandra i matbutiken. 

   Sedan kommer han dö. Inte av egen vilja men han kommer dö. Hon kommer tänka att livet är så, man lever och man dör.

Klicka HÄR för att komma till Bokus.com

Skrivpuff: Drog

svarta prickar
molnen har lagt sig
min tomma blick klar
det är först när jag klättrar
upp för stegen
mina ögon tåras
svarta prickar
ett mönster jag aldrig sett
där uppe
är jag den störste
cigarettfimpen slocknar på vägen ner
färgen på mina händer
döljer mina sår
mina hålrum
när de ropar på mig
kan jag inte längre höra
inte längre se
bara känna

Skrivpuff: Annorlunda

När han steg upp ur sängen slog det honom. Om han ska göra det måste han göra det nu. Egentligen var det inte han som kom på det. Sanningen var att han precis hört det på radion. Om man skall göra det man vill så måste man faktiskt göra det. Inte svårare än så. Ingen idé att vänta, för vad väntar man på?

Skrivpuff: Vanlig

En vanlig kväll.. lady in red..  taxin tutar.. is dancing with me.. rödljus.. this beauty by my side.. vinden i håret.. reklam.. cykeln åker förbi.. are you with me.. vad händer om bron rasar.. are you with me.. hinner jag hem.. are you with me.. vem är du

Skrivpuff: Hon bara gick

Jag vet inte om solen kämpat sig fram eller om det fortfarande är natt. Garderoben är den enda platsen i lägenheten där ljuset inte orkar tränga sig in. Undrar hur många gånger jag suttit här? Här inne finns inga minnen, väggarna tycks äta upp dem. Men där ute, i verkligheten, studsar allt runt. Viner runt mitt huvud. Där ute kan jag fortfarande minnas hur hon bara gick.

***

Meningen Hon bara gick är hämtad från Andrew Kaufmans bok, Alla mina vänner är superhjältar. Rekommenderar den starkt!

Länk till boken:
Adlibris
Bokus
CDON

Skrivpuff: Tänka

"Tänka sig" sa kvinnan och kisade mot himlen. "Så här dags på en fredag. Är det inte fruktansvärt oartigt Arvid?" kvinnan sneglade mot sin man. "Arvid, är det inte fruktansvärt oartigt?"

   "Fruktansvärt oartigt" sa Arvid och rättade till glasögonen. "Jag undrar vad de vill den här gången?"
   "Fruktansvärt oartigt" sa kvinnan och höll sitt armbandsur mot Arvid. "Jaja, inget att göra åt saken. Går du och hämtar geväret så plockar jag in tvätten innan det drar igång".

Klicka HÄR för att komma till shopping4net.se

Skrivpuff: Droppa

Osynliga droppar av ingenting. Överallt.

Fallskärm

Du faller mot jorden i 200 km i timmen. Din kropp passerar genom molnen. Marken kommer närmre. Du ser allt. Du ser verkligen allt. För 30 sekunder sedan stod du i planet, du har sett husen krympa, människor bli små som myror och försvinna. 4000 meter över marken, du trodde aldrig att du skulle hoppa. Du trodde aldrig att du skulle våga lämna planet. Du trodde verkligen inte att du var en sådan som kastade dig ut ur flygplan.
   Det känns som om du faller i en evighet. Luften som slår mot ditt ansikte är den friskaste du känt på länge. När fallskärmen öppnas och du seglar ned mot marken måste du tänka efter. Var det verkligen jag som gjorde det där? När marken kommer närmare kommer allt tillbaka. Husen blir större. Människorna växer och gräset känns lite mjukare under fötterna.

I Halmstad och Nyköping kan du mellan april och oktober hoppa fallskärm  med en erfaren fallskärmshoppare.

Inlägget sponsrades av: www.upplevelse.com

Skrivpuff: Kretsar

"Allt kretsar kring det du inte ser" mannen släpper aldrig havet med blicken. "Förstår du?"
   "Jag tror det" säger pojken och betraktar mannen.
   "Nej. Du förstår inte. Det är det ingen som gör".
   "Hur fick du det där?" pojken pekar mot mannens kind. "Gjorde det ont?"
   "Vet du varför vi inte kan höra vågorna?" mannen vänder sig mot pojken.
   "Nej" pojken är nervös nu.
   "Det finns saker där borta" mannen pekar ut mot havet. "Bortom den sista vågen finns det saker du aldrig kan drömma om" mannen vänder åter blicken  mot havet. "Där borta finns allt ont du kan föreställa dig. Där borta finns plågor och onskan själv" mannen skakar.
   "Är det dit vi ska?" frågar pojken och tar mannens hand.
   "Det är dit vi ska pojk. Det är dit vi ska".

Klicka här för att komma till bokus.com

Skrivpuff: Alla vet att papper däremot bränns

Orden försvinner i röken Alla minnen glöms bort, som om de aldrig existerat

På andra sidan gatan: Två män som inte förstår Inte vet

Målningar bryts ned Slukas och raderas

Elden fångar ett dött liv som kämpat för att se världen Kämpat för att aldrig glömmas bort

Skrivpuff-inspiration från: Här står jag och väntar på att falla: Hemlösa dikter. SWK Leandoer
Köp den här: Adlibris Bokus CDON

Skrivpuff: Kvävande

Sången. Du har hört den förut. Sluter dina ögon. Du minns kroppar, hud som klibbar mot hud. Du är där, du minns. Ljuden spelas upp. Andetag. Hjärtslag. Du kan nästan röra. Känna saltsmaken från gamla och nya tårar. Det är du, du fanns där. Du levde där. Allt annat är blockerat. Inget annat fanns. Inget annat finns. Hud som klibbar mot hud. Andetag. Hjärtslag.

Skrivpuff: Flytta

Jag flyttar himlen. Sänker den mot oss. Molnen är inte alls så mjuka som vi trodde. Regnet inte alls så långt borta. Här finns bara du och jag. Allt det vi hör finns inte. Det vi ser är inte för evigt. Huden är kall. Våra kroppar värker. Om vi stannar gör vi det av rädsla. Om vi flyr gör vi det av mod.

Skrivpuff: Lyssna

Regnet krossar marken. River upp doften. Tvingar fram minnen.

Skrivpuff: Syssla

Ägna sig åt allt annat. Blunda. Och börja om.

Skrivpuff: Vag

En vag känsla. Där ute. Lyssna.

Skrivpuff: Blind

Blind av solen. Vinden styr. Fingertoppar söker fingertoppar.

Skrivpuff: Sällsynt

Sällsynta nätter som den här. Fånga den fri.

Skrivpuff

Elden. Den del i ledet som styr. Vågar du tända?

Skrivpuff: Enkelt

Det kan tyckas enkelt allt det som ingen sa. Var det inget mer än så? När sekunden passerat minuten och minuten passerat timman. Vart är du då? De säger att man inte skall oroa sig. Men när timman passerat dagen och dagen passerat året. Vad gör du då?

Budskap (Skrivpuff: Mena)

Mena det. Berätta det med blicken. Skrik om du måste.

Kråkslott, Del 6 (Skrivpuff: Frihet)

Allt går så fort. Det som ännu inte varit är snart historia. Det som är historia är snart glömt.
   Tre saker sker innan kulan penetrerar kvinnans panna. Hon säger "Du" och stirrar på mannen i kostym. Hon höjer ett vapen. Och en del av mannen i kostym dör.
   Jag är fri, tänker mannen i kostym och sluter sina ögon.

Kråkslott, Del 5 (Skrivpuff: Andra meningen på sidan 25 i boken)

Allt han vill är att glömma. Utrota den han en gång varit. Begrava allt utom räckhåll.
   Mannen i kostym biter sig i tungan tills han känner blodsmaken. Han står utanför lägenhet 238 på fjärde våningen i huset han så länge längtat efter att få riva.
   "Det här är polisen. Får jag be dig att öppna dörren" den ene polisen knackar bestämt på dörren.
   "Hon kommer aldrig öppna" säger mannen i kostym.
   "Snart ska du se. Vänta bara".
   "Om du inte öppnar blir vi tvungna att bryta upp dörren" säger den andra polisen.
   "Hon öppnar ald..." mannen i kostym tystnar när dörren sakta öppnas på glänt.

Kråkslott, Del 4 (Skrivpuff: Fnittra)

Ansiktet är inte längre hans. Blodet har stelnat. Blicken försvunnit. Hon står över honom. Till en början hade han varit snäll mot henne. Han hade betytt allt.
   De hade lekt i lägenheten när de var små. Hon minns allt. Det var hon som valt tapeterna. Den gröna färgen hade fyllt hennes kropp med värme när hon såg dem.
   "Du var min bror" säger hon och sätter sig framför mannen i kostym. "Men det här var inte du. Jag befriade dig" hon stryker honom över kinden. "Du är fri nu".

Kråkorna sjunger för henne. Deras sång är som skratt som ekar och dör ut över sommarängen. De talar om för henne att hon gjort rätt. Att hon är den som skall rädda de som förlorat sig.
  

Kråkslott, Del 3 (Skrivpuff: Båge)

"Hon tycks tro att hon bor här" säger mannen i kostym och ser oroat på de båda poliserna.
   "Så du har talat med henne" säger den ene polisen.
   "Jag försökte komma in i rummet men hon måste ha ställt något för dörren" säger mannen i kostym och ser skamsen ut. "Jag tror hon är farlig" säger han försiktigt utan att söka någon av polisernas  blick.
   "Varför tror du det?"
   "Jag vet inte" säger mannen i kostym och pillar nervöst på id-brickan vid bröstfickan.
   "Är det din båge där utanför?" frågar den ene polisen.
   "Ursäkta?" säger mannen i kostym och tittar frågande på polisen.
   "Den är fin" säger polisen och lägger ena handen på mannens axel. "Vi löser det här. Innan du vet ordet av kan ni fortsätta med rivningen".

Kråkslott, Del 2 (Skrivpuff: Sten)

Stenen ska krossa allt det som betydder något. Allt det som hon byggt upp och raserat så många gånger.
   Handen känns kall efteråt. Som om livet slitits från den under en tiondels sekund. Som om det flytt under en kort blixt av fria känslor. Rummet är inte det samma som det nyss var. Det finns något annat. Bortsett från allt det trasiga. Bortom de tomma tangenterna som regnat likt hungriga dammråttor. Det finns något som är på riktigt.
   Hon går fram mot fönstret och drar fingret längst med sprickan. Kråkan som talat till henne de senaste dagarna ser henne i ögonen. Hon är allt han har. Det vet hon.
   Om alla fåglar kan flyga, varför kan inte hon?

Kråkslott, Del 1 (Skrivpuff: Grön)

De gröna tapeterna har släppt i överkant. Golvet beter sig som om rummet krympt sedan det lades. Sprickan i fönsterglaset har letat sig vidare upp mot högra hörnet och gjort sig redo att rasera hela fönstret.
   "Kanske inget drömboende men det finns potential" mannen i kostym gör sitt bästa för att stänga ute mögeldoften.
   "Det är perfekt" säger hon och ställer ner skrivmaskinen på det gamla sängbordet.

Tittar upp (Skrivpuff: Tänka)

"Tänka sig" sa hon och sneglade upp mot himlen.

Är det nu? (Skrivpuff: Tidsrymd)

Om det ändå inte gått så fort. Jag vet inte vart jag varit. Har jag levt det som heter ett liv.
   Har jag gjort det som de säger att jag ska göra. Har jag gjort det jag vill göra.
   Nu är nuet. Då har aldrig varit.
 
Han stod i snön. Brukade den falla så hårt? Brukade den tala?
   Lycka är det som varit och det som kommer. De säger att jag bara lever en gång. Jag skriker.

En fråga till dig (Skrivpuff: Fler)

Finns det fler vägar dit du ska? Är vägen redan byggd? Eller är den avstängd för underhåll? Är den enkelriktad? Går den upp eller ner? Framåt eller bakåt? Går den kanske runt? Har den rasat samman? Eller är den så där perfekt som vägar ibland kan vara?

(Skrivpuff: Resa bort)

Gräset. Molnen.

Sa han. (Skrivpuff: Ord på R)

"Har du hört?" sa han.
"Fy" sa han.
"Inte roligt det där" sa han.
"Inte alls roligt det där" sa han.
"Föll han?" sa han.
"Ramlade" sa han.
"Fy" sa han.
"Och repet?" sa han.
"Vilket rep?" sa han.
"Fanns det inget rep?" sa han.
"Vet inte" sa han.
"Det måste finnas ett rep" sa han.
"Fy" sa han.
"Kaffe?" sa han.
"Jo" sa han.
"Kallt idag" sa han.
"Fy" sa han.

  

Han den där som ingen ser (Skrivpuff: Roll)

Hans uppgift i samhället var inte att synas eller att höras. Han skulle bara vara där.
   Inte rätta kassörskan när växeln var fel.
   Inte vara den som klagade på grannen när musiken var för hög.
   Inte vara den som ställde till med besvär.
   Kanske var det därför alla var så förvånade att det var just han som gjorde det. Det där som ingen annan tidigare vågat.

Riktigt bra bok. Rekommenderas.

Det där. (Skrivpuff: Ögonvrån)

I ögonvrån såg hon allt passera. Inte död men inte längre levande. Kan man börja ett nytt liv när man inte är säker på att man överhuvudtaget levt?

Efter alla drömmar flytt

Ambulansen kör fort. Hon kan inte bestämma sig för var smärtan kommer ifrån. Eller vad som gör ondast. Skadorna eller det andra. Det som hon inte kan sätta ord på.
   Lappen i handen fläckas av det varma blod som flyr hennes kropp. Hon kan fortfarande känna paniken. Fortfarande höra skriken. När hon sluter ögonen ser hon tältduken som fladdrar hotfullt. Hon ser den skräckslagna publiken. Det är henne de är rädda för. Henne som de försöker fly från.
   Hon hade följt järnvägen. Sett världens ände. Och låtit den förhäxa henne.

När drömmar fanns

Hon mindes sin morfars ord när hon gick över de halkiga spåren. Om du följer järnvägen kommer du tillslut till världens ände. Hon var bara fem år då men kommer ihåg det som om han just sagt det. Han dog senare den dagen.
   Bakom sig lämnade hon ingenting när hon gick. Allt som betydde något var omsorgsfullt packat i väskan och i hjärtat. Allting kunde bara bli bättre ju längre bort hon kom.
   Hon slog ihop sina klackar ljudligt, la händerna på ryggen och bockade djupt. Tog emot trädens applåder. Hon älskade dem. Vinden lyfte hennes hår och visslade bara för henne. Drömmarna var bara hennes.
   Där järnvägen upphörde stannade hon. Såg sig omkring. Hon undrade vad som en gång varit där. Vem som varit där.
   Lappen limmade sig runt hennes vad och fladdrade högljutt. I efterhand funderade hon på om det var hennes morfar som styrt vinden? Om det var han som gett henne tecknet? Hon plockade upp lappen och läste. Hon förstod.

Utan drömmar

Hon gräver ner sina drömmar på lagomt  djup. Ingen ser henne göra det, bara några fåglar som kraxar anklagande.
   Vinden fångar ljudet från hennes snabba steg där hon skyndar genom parken. Minnena kämpar för att få henne att stanna. Hennes röda jacka slåss mot vinden. Den tycks vara det enda som kämpar.
   Lamporna smärtar i hennes ögon som fotoblixtar. Ljuden från cirkustältet dånar i hennes öron. När ridån faller till marken ska hon le mot de som inte förstår. Huggas av deras applåder. Äcklas av deras skratt.
   Det är inte livet som smärtar i henne. Det är vad hon tillåter livet att göra med henne som gör ont. Först ikväll kan hon göra det på riktigt. Först ikväll kan hon testa att inte vara sig själv.
   På signalen entrar hon scenen och låter sig träffas av allt det som gör så ont. Hon fäster blicken i ögonen på en liten pojke. Han kan inte vara äldre åtta eller kanske nio år.
"Spring" säger hon och ser sedan på pojkens far. "Spring".
  

Skriva

Han ville skriva men kunde inte hitta inspirationen. Det borttappade refuseringsbrevet hade börjat stinka. Men ingen annan tycktes märka det. Bara han vek sig dubbel i oset.